Hur långt är du beredd att gå?

Vi håller just nu på att utveckla teknik som ska hjälpa oss att förstå människan bättre än någonsin tidigare.

Samtidigt verkar allt fler människor få svårare att förstå sig själva. Det är en paradox som fascinerar mig.

Min övergripande vision är att få människor att lära känna sig själva bättre och vilja börja leda sig själva på ett sundare sätt. Jag vill få människor och grupper i bättre form och att bli nyfikna och glada. Jag tror att det är en naturlig process som hjälper oss att vara mer närvarande och mer medvetna i både kropp och själ.

En vision som idag utmanas från flera håll. Ett av dem heter AI.

Just nu försöker jag sätta mig in i forskningen kring hur artificiell intelligens i framtiden ska kunna hjälpa oss att upptäcka och mäta olika obalanser som uppstår efter skador, förlossningar eller många år av ensidiga beteenden på arbetsplatsen och i vardagen.

På många sätt är det fascinerande. I över tjugo år har jag arbetat med samma fråga, fast genom träning.

Jag har försökt öka medvetenheten kring den inre biologiska dialog som ständigt pågår inom oss. Den där hjärnan genom nervsystemet kommunicerar med musklerna i syfte att få våra rörelser att fungera så bra som möjligt. En flera miljoner år gammal strävan efter att lösa problem så enkelt och effektivt som möjligt, oavsett omständigheter.

Vid en skada, en förlossning eller många år av monotona rörelser anpassar sig den här dialogen. Om du till exempel stukar en fot ser hjärnan, nervsystemet och musklerna omedelbart till att fördela om belastningen. Du börjar halta. Du lägger över mer vikt på den andra sidan. Andra muskler får ta över. Nya samarbeten uppstår.

Samtidigt skickar hjärnan signaler som uppmanar dig att undvika vissa rörelser. Det är här det blir intressant. För människor tolkar dessa signaler olika.

En del blir osäkra. Andra blir ängsliga. Vissa blir rädda för att göra rörelsen över huvud taget.

Om dessa känslor aldrig utmanas händer något som jag tycker är minst lika intressant som själva skadan. Känslan blir till en vana. Vanan blir till ett beteende. Beteendet blir till en sanning. Till slut är det inte längre foten som begränsar personen.

Det är personens egen uppfattning om vad den kan och inte kan göra. Förr hjälpte miljön oss tillbaka till balans betydligt snabbare. Vardagen krävde variation. Underlagen förändrades. Kroppen användes på många olika sätt. Det fanns inte samma möjlighet att fastna i monotona mönster under långa perioder.

Idag ser verkligheten annorlunda ut. Vår strävan efter att göra livet enklare har planat ut underlagen, satt skor på fötterna, standardiserat sitthöjder och skapat ergonomiska arbetsplatser som i många fall minskat behovet av variation.

Samma tanke känner jag igen inom stora delar av träningsvärlden. Vi standardiserar rörelser. Vi upprepar dem. Vi bygger system där människor med helt olika behov och förutsättningar förväntas göra samma sak på samma sätt.

Samtidigt försöker jag få fler att se att behoven håller på att förändras. Jag tror att vi står inför en förflyttning där fokus gradvis, och snabbt, kommer att flyttas från starka muskler, bra kondition och platta magar till något som i längden är ännu viktigare. Ett balanserat och väl fungerande nervsystem.

För vad hjälper starka muskler om människan inte förstår eller litar på sin egen kropp? Vad hjälper god kondition om kontakten med de egna, och naturliga, signalerna sakta försvinner?

För mig handlar framtidens träning om att skapa bättre förutsättningar för människan som helhet. Jag pratar om en revolution i syfte och konsekvens kring träning.

Och då kommer frågan som jag inte kan släppa: Om miljön redan idag utmanar våra naturliga behov på ett sätt som gör att många människor tappar den fysiska kontakten med sin kropp, vad kommer då AI att göra med hjärnan och nervsystemet?

Ledande AI-företag har själva börjat efterfråga en time out. En nästan hopplös vädjan. Ingen vill bromsa eftersom någon annan då kommer att fortsätta gasa.

Jag ser enorma möjligheter med AI. För vissa med funktionssvårigheter  kommer det att vara fantastiskt.

Men när tekniken standardiseras, paketeras och blir en app uppstår också frågor som jag tycker att vi pratar alldeles för lite om. Vad händer med självledarskapet?

Vad händer när tekniken inte längre bara hjälper oss att förstå oss själva utan gradvis börjar ersätta vår egen förmåga att känna efter? Vi har redan accepterat att smarta klockor berättar för oss hur vi sovit, hur vi mår och när vi borde röra på oss.

Frågan är inte om tekniken fungerar. Frågan är vad som händer med människan när hen i snabbare takt och större omfattning slutar lyssna på sig själv.

Jag vet inte svaret. Men jag vet hur jag själv tänker förhålla mig.

Jag kommer att fortsätta leda, inspirera och utbilda i det syftesorienterade ledarskapet. Jag kommer att fortsätta söka människor som vill hjälpa fler att börja leda sig själva. För om det är något jag tror att vi kommer att behöva mer av framöver så är det inte mer information.

Det är mer kontakt. Kontakt med kroppen. Kontakt med tankarna. Kontakt med våra egna signaler. Kontakt med det som gör oss mänskliga.

Och där tror jag att ledarskapet inom träning kan bli en av de viktigaste pusselbitarna av alla.